Nördpoddhen, avsnitt 3: Spel

I det här avsnittet av Nördpoddhen pratar vi om spel! Vi snackar representation i själva spelen, bland de som spelar och inom spelproduktion, och Fanny får prova på att spela Dragon Age: Origins.

Länkar till det som nämns gällande (och lite annat roligt):

  • Statistik (och annat) om kvinnor och spel, som bland annat visar att 85 % av alla spelbara karaktärer är män.
  • Women in refrigerators/Fridging-fenomenet.
  • 12% (2013) av alla som jobbar inom spel är kvinnor, och majoriteten jobbar inom administrativa yrken.
  • Artiklarna om hashtagen #1reasonwhy på twitter finns här och här.
  • David Gaider om vikten av att flera kvinnor finns med i produktionen av spel och varför.
  • Eftersom Fanny inte kan låta bli om prata om Supernatural även när avsnittet handlar om ett helt annat medium: ett blogginlägg som sammanfattar vad som hände under San Diego Comic Con (SDCC) och varför folk är arga/SPN är en problematisk serie, och moderatorns svar till upprörda fans. (Ett klassiskt “vad tråkigt att ni blev upprörda, men ni har fel” svar, eller ett lysande exempel på hur man inte ska besvara fans.)

Och eftersom vi snackar om “fake geek girls” och sexistiska män en hel del i även det här avsnittet så kommer här ett citet från plaidandredlipstick på tumblr:

“The reason male comic book fans work themselves into a frenzied rage over “fake geek girls” is because they think they can’t get a girlfriend because of their love for comic books (a.k.a nerdiness). If they accept that geek girls genuinely love comic books, then they’re left with the cold harsh reality that it’s not their nerdiness that makes them unattractive to women, but the fact that they are misogynistic condescending dickbags who need to be avoided AT ALL COSTS.”

Advertisements

Nördpoddhen, avsnitt 2: Fanfiction

Nu finns avsnitt nr 2 av Nördpoddhen att avnjuta här! I det här avsnittet snackar vi om lite allt möjligt relaterat till fanfiction. Som vanligt nämner vi en hel del artiklar, undersökningar och annat intressant som kan vara värt att kolla in!

 

Länkar:

Ökänd Harry Potter Fanfiction av My Immortal. Finns även att läsa om på Know your meme under rubriken “The worst fanfiction ever“.

Destinationtoast fandom och fanfiction statistik, Centrumlumnias “AO3 Census” och “AO3 Ship Stats” och Femslash Revolution!

Why is there so little femslash? Om femslash, manligt begär och internaliserad sexism.

Fanfiction enligt Wikipedia, med lite information om historia, tropes och kinks.

Sketchen State Home for Manic Pixie Dream Girls.

Nördpoddhen, avsnitt 1: Fandoms och nördkultur

Nu ligger första avsnittet av vår podd uppe på soundcloud! Du kan lyssna på det här. På den här sidan finns också en ordlista så du lättare kan hänga med i allt vi pratar om.

I det här avsnittet pratar vi om fandoms och nördkultur, hur det är att vara tjej och nörd, och vad vi egentligen tycker om när skaparna av spel eller skådespelare och manusförfattare  av tv-serier interagerar med fans på sociala medier.

OBS! Podden innehåller spoilers för senaste säsongen av Game of Thrones. Serien diskuteras 9:50-15:00.

Noteringar angående ett par saker som nämns i podden:

  • Första numret av Iron Man och Avengers publicerades 1963.
  • Harry Potter och hemligheternas kammare publicerades 1998 på engelska och 2000 på svenska.

Intressanta länkar om ni vill veta mer om det vi pratar om:

För dig som vill läsa mer om fanfiction, som vi kommer att prata mer om i nästa avsnitt:

  • Fanfiction enligt wikipedia.
  • Centrumlumnias kartläggning av vilka som skriver och läser fanfiction.
  • Destinationtoasts statistik över ships inom fanfiction på hemsidan AO3.

Nördpoddhen

Hej allihop!

Igår spelade jag och Sara in första avsnittet av vår nya podcast Nördpoddhen. Temat för den här gången är fandoms och nördkultur och lite av en introduktion till hur podden kommer att se ut och låta i framtiden. Vi kommer att lägga upp första avsnittet på vårt konto på Soundcloud och här på bloggen så ni kan lyssna, men under tiden kan ni kolla in vår nya sida här med en ordlista över begrepp som vi kommer använda oss ganska flitigt av i de olika avsnittet!

Lyssna på ordlistan på Soundcloud: https://soundcloud.com/nordpoddhen/ordlista

/Fanny

Friskt vågat, inget vunnet.

Jag läser om årets teknat spex för första gången i Ergo och reagerar på flera saker i reportaget. Den slentrianmässiga användningen av begreppet “indian”, den till synes vita (och vitpasserande) ensemblen, och hela grejen att göra om Slaget vid Little Bighorn till en spexig komedi. Jag ser affischer på stan och på campus några dagar senare och reagerar både på titeln och illustrationen. “Lilla Storhornet – eller ‘ett tipiskt indiespex'”. Indianer, indianer. Till illustratörens cred ser Sitting Bulls headdress på affischen ut väldigt mycket som den headdress han har på bilden nedan, men i övrigt känns avbildningen av Sitting Bull som en nidbild av vilken “indian” som helst.

Ni kanske har märkt att jag skriver “indian”. “Indian” är en samlingsbenämning för de ursprungsbefolkningar som lever på de amerikanska kontinenterna och en svensk version av Columbus “indios” (indier). “Indianer” är ett nedsättande ord, men används ofta på svenska och verkar fortfarande uppfattas som “korrekt” när det snarare är som att kalla en same för lapp. En mer passande term är ursprungsbefolkningar (och även Native Americans, First Nation, aboriginal people, pueblos indigenas, pueblos originarios och povos indígenas). Förutom användningen av ordet “indian” i Ergos reportage, och anspelning på detta i underrubriken “ett tipiskt indiespex” återkommer “indian” både i föreställningens program och flera gånger under föreställningen.

Spexet inleds med att orkestern, med namnet Sanchos Ponchos spelar El Condor Pasa på scenen, uppklädda i någon förenklad version av ponchos, medan några av dem låtsas sälja CD skivor. Publiksuccé! Skämtet återkommer flera gånger under spexet – när någon skådis närmar sig orkestern börjar de spela på panflöjt igen och sträcker fram skivor. Skitkul, för vi har ju alla sett grupperna på stan, uppklädda i vad många säkert uppfattar som stereotypa “indiankläder”, spelades denna musik. För visst är det roligt hur vi kommodifierat och stereotypiserat och utnyttjat olika “indiankulturer” i så hög utsträckning att vi förväntar oss kunna få konsumera dessa kulturer hur vi vill och när vi vill, men så fort någon försöker tjäna en slant på sin egen exploatering så är det plötsligt löjeväckande och roligt.

Det säger också ganska mycket om synen på “indianer” som homogen grupp att Sanchos Ponchos (en anspelning på spanska Sancho Panchos namn i Don Quijote) med sin peruanska musik blir en del av en föreställning som handlar om en historisk händelse i USA. Som mitt sällskap påpekade behandlas dessutom “indianerna” i föreställningen nästan som sagofigurer, på samma sätt som pirater – som att “indianer” egentligen är något som inte finns längre, utan bara en del av sagor och på så sätt blir det okej att driva med dem. När de dessutom blir cirkusartister mot slutet förstärks bilden av “indianer” som komiska figurer som mest bara flummar runt och spexar.

“Indianerna” i spexet ser också ut som att de är tagna från valfri saga – kläderna ser ut att vara inspirerade av Disneys Pocahontas, många av dem bär pannband med några fjädrar (färgglada som påskfjädrar), Sitting Bull har nu, till skillnad från affischen, en headdress i alla regnbågens färger. Glatt dansar de runt på ett sätt som jag inte ens kan beskriva (samtidigt som de klappar med handen över munnen och gör ljud). Dessutom är karakteriseringarna av Sitting Bull och Röda Molnet problematiska. De framställs som lätt förvirrade, talar mycket om jorden, naturen och djuren på ett svävande sätt, förespråkar fred, ber till gammelmor pilträd – när Sitting Bull gör detta talar han, som de sedan kallar det, “indianska” – och skickar runt en känslopinne för att få tala ut om sina känslor. Den heliga jorden omtalas även som livmodern, det görs någon unken referens till shamaner, och karaktärerna uppfyller alla möjliga stereotypa och förlöjligande bilder av “indianer”.

Karaktären Svarta Sara, syster till Röda Molnet och dotter till Sitting Bull, få agera som en viss motvikt, och även Sitting Bull påpekar ibland att han “spelar indian” och “talar indianska” i vissa sammanhang (t.ex. när han är med i Buffalo Bills cirkus eller talar med gammelmor pilträd), Svarta Sara argumenterar inför Tesla att “vi indianer” inte bara “ylar med vargar” (med mera), men i samma ögonblick dyker Sitting Bull upp och gör något som Svarta Sara precis hävdat att de inte ägnar sig åt.

Det känns lite som att de försöker avsäga sig några rasistiska tendenser genom att påpeka att de finns där, men försöken faller platt. Att påpeka att det är löjligt att låtsas att “indianer” säger “ugh ugh” och tillber en helig livmoder och att ifrågasätta rasism är inte riktigt samma sak. Det är lite som att om man medger att man kanske är en liten aning rasistisk så är det okej att fortsätta vara det, då är det okej att klä upp sig i kläder som ser ut att kunna komma från Buttericks, att skoja om Sioux-kultur och att sjunga saker som “jag ska sälja ditt liv till en nöjespark”. Det är ju bara ett litet spex: regisserat, producerat och konsumerat av framför allt vita svenskar som säkerligen har ganska lite kunskap om hur det är att leva som ursprungsbefolkning i Amerika (och i andra delar av världen) idag. De få försök som görs att ifrågasätta föreställningen blir ganska betydelselösa när föreställningen i övrigt mest verkar gå ut på att förlöjliga “indiankultur” för att få publiken att skratta.

Publiken ägnar sig också åt ganska tvivelaktiga saker. Vid ett tillfälle talar Sitting Bull om någon, jag minns inte vem, och säger “han eller hon, eller hen”. Bara användningen av “hen” orsakar lite skratt redan där, men då är det någon i publiken som ropar “mera könsord!”. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det, förutom att det inte heter könsord, den uppmaningen förtjänade verkligen inte de skratt som följde, och TACK för att ni återigen driver med det jätteanvändbart pronomens existens. För vi vet ju alla det är lite roligt, det här med hen. Vid ett annat tillfälle uppmanar någon karaktären Markus – ängslig och stammande inför Custer – att stamma mer. Publiken skrattar högt. Jättekul. Och sen, till slut, är det någon som ropar, när Custer håller en revolver mot Markus huvud, “rysk roulette”. Som i de tidigare fallen gör skådisarna på scenen det som de uppmanats till, och publiken skrattar. För er som inte vet det är rysk roulette en vanlig tortyrmetod, där revolvertrumman med bara ett skott snurras för att slumpa i vilken position skottet hamnar i – så mottagaren av rysk roulette inte vet om nästa skott kommer vara dödligt eller inte.

Resurser för er som vill läsa mer:

Ergos artikel om spexet: http://www.ergo.nu/scen/20140403-wild-wild-spex

“This is not native” på tumblr, en sida med frågor, svar och massa bra resurser: http://this-is-not-native.tumblr.com/ och även “Reclaiming the Native tag”: http://reclaimingthenativetag.tumblr.com/

Information om begreppet “redface”: http://red-face.us/

Om användningen av headdress som non-native: http://apihtawikosisan.tumblr.com/post/17269241821/an-open-letter-to-non-natives-in-headdresses

The weight of being Native American: http://www.policymic.com/articles/8895/the-weight-of-being-native-american

Sexuellt våld mot Native American kvinnor: http://www.aljazeera.com/indepth/features/2013/03/201334111633172507.html

Understanding the American Indian Mascot Issue: http://www.racismagainstindians.org/UnderstandingMascots.htm

Och för er som bara tycker att jag låter tråkig och bitter, så rekommenderar jag att ni läser Sara Ahmeds “Feminist Killjoys”: http://sfonline.barnard.edu/polyphonic/print_ahmed.htm

Vi är inte en enhetlig grupp

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja. För det första så blir jag så ledsen på världen och all den diskussion kring Genus som Blondinbella har tillsammans med sin sambo Odd starta upp. För det andra så är jag uppriktigt glad att jag har människor i min bekantskap som förstår att jag blir irriterad och sårad när någon drar “oss feminister” över en kam. 

För vi är inte en enhetlig grupp. Vi delar inte alla samma syn på människan och individen. Vi delar inte samma syn på kapitalism och kön. Vi har precis som många andra ideologier olika falanger som går emot varandra och vi är inte överrens. Här kanske jag ska redogöra för vad jag anser om människan/samhället: i all enkelhet tror jag att det kapitalistiska systemet hjälper oss att befästa könsskillander i och med att kapitalismen premierar det som anses manligt och detta gör att kvinnor/kvinnligt automatiskt diskvalificeras. Sedan anser jag att kön är något som är socialt konstruerat, vi föds med ett fysiskt kön, ja, det tänker jag inte argumentera emot. Men bara för att du föds med en kuk/fitta betyder det inte att du är på ett visst sätt eller gör att du är mer/mindre bra på att laga mat, räkna matte, sitta på en VD post eller ta hand om barn. Med all enkelhet, ditt fysiska kön definierar inte dig. Jag tror även på en feminism som försöker arbeta intersektionellt, vilket betyder att en tar hänsyn till många olika faktorer i personers liv som påverkar dem på varierande vis. Jag tror på en feminism som är antirasistisk och jag tror på vikten av att ifrågasätta sin egen position som vit antirasistisk feminist. En behöver vara medveten om att ens position alltid är premierad en annan, på något vis. 

Det var väl ganska grundläggande och enkelt? Åter till mitt problem med Blondinbella och Odd. Ja, jag vet inte riktigt vad jag ska säga förutom att de båda säger att de ha fört en diskussion med vänner och med sig själva samt att de har funderat på dessa frågor länge. I min mening märks det inte. Deras argument är inte genomtänkta, de har läst den kritik de fått snabbt och inte lyckats fördjupa sig i den. Jag förstår att det är lätt att skumläsa och dra slutsatser ifrån den minimala informationen som faktiskt fastnat, men allvarligt talat, skärp er. Jag läste precis detta inlägg som Blondinbella skrivit, ett lägg där hon sammanställer delar av en diskussion från ett av hennes kommentarsfält. Jag förstår verkligen inte. Denna “Jonte” använder sig uppenbarligen av härskartekniker i diskussionen vilket sticker mig lite i ögonen. Samt det han avslutar sitt sista inlägg med om hur att det måste vara könsligt betingat att männen är mer våldsamma än kulturellt och tar där upp ett exempel på en artikel om en oupptäckt stam i Amazonas. Det jag har lärt mig om något under mina år som Genusstudent är att ifrågasätta och vara kritisk. Så, 1. Vem var det som upptäckte denna stam? 2. Hur ser deras könssyn ut? 3. Kand et vara så att personen som “upptäckte” denna stam applicerar sina egna normer och tänk på en stam för att göra den mer lättförståelig? 

Om det då är någon som undrar över dessa punkter så kan jag referera er till en artikel som heter ”Sexing the X: How the X Became the ”Female Chromosome”” av Sarah S. Richardson i nummer 4, volym 37 av tidskriften Signs från 2012. Där författaren bland annat talar om hur en forskares bakgrund och historiska tidsrum påverkar hur denne tolkar och ser på biologi och denne kan köna vissa aspekter av den mänskliga kroppen. Ett exempel på detta är hormonerna östrogen och testosteron, som anses vara kvinnligt respektivt manliga hormoner, trots att ny forskning visar att dessa inte är könsspecifika och att de olika mängderna en har av dem påverkar ditt eget könsuttryck. 

Nu orkar jag faktiskt inte skriva mer om detta för det är så pass grundläggande om en tar sig tiden att läsa och undersöka saker med kritiska ögon. Vi är alla färgade av våra erfarenheter och åsikter, såklart. För mig är detta självklart och ibland har jag svårt att acceptera att andra inte håller med mig. Det är därför jag försöker ta mig tiden att skriva detta något “lättillgängligt” och basic.

Mångfald i the Lizzie Bennet Diaries

Förra veckan skrev jag om representationen av kvinnlig sexualitet och slut-shaming i Lizzie Bennet Diaries och tänkte därför fortsätta lite på LBD spåret när serien fortfarande håller på. Vad det gäller etnisk mångfald så har skaparna av LBD lyckats ganska bra, åtminstone på ytan. Charlotte och Maria Lucas har blivit systrarna Lu, medan familjen Bingley blivit familjen Lee med syskonen Bing och Caroline. Darcys kusin i boken – Fitzwilliam Darcy – har blivit hans afroamerikanska kompis, Fitz Williams.

Tyvärr anser jag att Bing Lee har blivit lite sådär lagom white-washed. Han kan fortfarande passera som asiatisk, men hans runda, ljusblå ögon gör att han ändå kan ses som åtråvärd enligt ett västerländskt vithets- och skönhetsideal. Hans blandade utseende skulle inte behöva vara ett problem, om det inte var för en liten sak: samtliga manliga karaktärer som utgör ett romantiskt intresse – Bing Lee, William Darcy and George Wickham – är blåögda och (relativt) vita. Det gör att de tre paren i fokus – Bing och Jane, Darcy och Lizzie, Wickham och Lydia – alla är vita, heterosexuella par. Bing är dessutom sällan fysiskt närvarande i videobloggen och blir därför närmaste en bikaraktär, så det är framför allt de vita karaktärerna som syns.

Fitz är, som tidigare nämnt, den enda afroamerikanska karaktären i serien. Den etniska fördelningen bland karaktärerna är ändå ganska bra, med tanke på hur få karaktärer som faktiskt är med. Dock får karaktären Fitz representera två minoriteter på en gång – han är även homosexuell. Förutom Fitz, vars pojkvän nämns i förbifarten i ett blick-or-you’ll-miss-it ögonblick (vilket för övrigt är ett väldigt bra sätt att göra det på, enligt mig – Fitz sexuella läggning normaliseras helt och hållet av samtliga karaktärer), så finns det ingen sexuell mångfald i the Lizzie Bennet Diaries.

I diskussioner på tumblr när serien precis hade börjat var det många som önskade sig att Caroline i den här versionen skulle vara intresserad av Lizzie istället för Darcy (som i Lost in Austen), men det har visat sig inte vara fallet. Andra har konstaterat att flera av karaktärerna möjligtvis kan vara bisexuella, men tjejerna pratar enbart om killar och argumentet “bara för att de inte säger det betyder det inte att det inte finns där” håller inte riktigt. Ja, någon av de kvinnliga karaktärerna skulle kunna vara bisexuella, men de pratar bara om killarna. På sistone har det också uppstått en diskussion om en framtida relation mellan Gigi och Lydia, men det är inte heller något som det finns några som helst tecken på att det skulle finnas.

Just för att LBD ska vara en så (enligt dem själva) modern, cutting-edge version av Stolthet och Fördom är det tråkigt att de misslyckas så med representationer av sexualiteter i serien. Förutom bristen på andra sexuella läggningar är, som jag skrivit om tidigare, deras framställning av kvinnlig sexualitet också väldigt tveksam.