Friskt vågat, inget vunnet.

Jag läser om årets teknat spex för första gången i Ergo och reagerar på flera saker i reportaget. Den slentrianmässiga användningen av begreppet “indian”, den till synes vita (och vitpasserande) ensemblen, och hela grejen att göra om Slaget vid Little Bighorn till en spexig komedi. Jag ser affischer på stan och på campus några dagar senare och reagerar både på titeln och illustrationen. “Lilla Storhornet – eller ‘ett tipiskt indiespex'”. Indianer, indianer. Till illustratörens cred ser Sitting Bulls headdress på affischen ut väldigt mycket som den headdress han har på bilden nedan, men i övrigt känns avbildningen av Sitting Bull som en nidbild av vilken “indian” som helst.

Ni kanske har märkt att jag skriver “indian”. “Indian” är en samlingsbenämning för de ursprungsbefolkningar som lever på de amerikanska kontinenterna och en svensk version av Columbus “indios” (indier). “Indianer” är ett nedsättande ord, men används ofta på svenska och verkar fortfarande uppfattas som “korrekt” när det snarare är som att kalla en same för lapp. En mer passande term är ursprungsbefolkningar (och även Native Americans, First Nation, aboriginal people, pueblos indigenas, pueblos originarios och povos indígenas). Förutom användningen av ordet “indian” i Ergos reportage, och anspelning på detta i underrubriken “ett tipiskt indiespex” återkommer “indian” både i föreställningens program och flera gånger under föreställningen.

Spexet inleds med att orkestern, med namnet Sanchos Ponchos spelar El Condor Pasa på scenen, uppklädda i någon förenklad version av ponchos, medan några av dem låtsas sälja CD skivor. Publiksuccé! Skämtet återkommer flera gånger under spexet – när någon skådis närmar sig orkestern börjar de spela på panflöjt igen och sträcker fram skivor. Skitkul, för vi har ju alla sett grupperna på stan, uppklädda i vad många säkert uppfattar som stereotypa “indiankläder”, spelades denna musik. För visst är det roligt hur vi kommodifierat och stereotypiserat och utnyttjat olika “indiankulturer” i så hög utsträckning att vi förväntar oss kunna få konsumera dessa kulturer hur vi vill och när vi vill, men så fort någon försöker tjäna en slant på sin egen exploatering så är det plötsligt löjeväckande och roligt.

Det säger också ganska mycket om synen på “indianer” som homogen grupp att Sanchos Ponchos (en anspelning på spanska Sancho Panchos namn i Don Quijote) med sin peruanska musik blir en del av en föreställning som handlar om en historisk händelse i USA. Som mitt sällskap påpekade behandlas dessutom “indianerna” i föreställningen nästan som sagofigurer, på samma sätt som pirater – som att “indianer” egentligen är något som inte finns längre, utan bara en del av sagor och på så sätt blir det okej att driva med dem. När de dessutom blir cirkusartister mot slutet förstärks bilden av “indianer” som komiska figurer som mest bara flummar runt och spexar.

“Indianerna” i spexet ser också ut som att de är tagna från valfri saga – kläderna ser ut att vara inspirerade av Disneys Pocahontas, många av dem bär pannband med några fjädrar (färgglada som påskfjädrar), Sitting Bull har nu, till skillnad från affischen, en headdress i alla regnbågens färger. Glatt dansar de runt på ett sätt som jag inte ens kan beskriva (samtidigt som de klappar med handen över munnen och gör ljud). Dessutom är karakteriseringarna av Sitting Bull och Röda Molnet problematiska. De framställs som lätt förvirrade, talar mycket om jorden, naturen och djuren på ett svävande sätt, förespråkar fred, ber till gammelmor pilträd – när Sitting Bull gör detta talar han, som de sedan kallar det, “indianska” – och skickar runt en känslopinne för att få tala ut om sina känslor. Den heliga jorden omtalas även som livmodern, det görs någon unken referens till shamaner, och karaktärerna uppfyller alla möjliga stereotypa och förlöjligande bilder av “indianer”.

Karaktären Svarta Sara, syster till Röda Molnet och dotter till Sitting Bull, få agera som en viss motvikt, och även Sitting Bull påpekar ibland att han “spelar indian” och “talar indianska” i vissa sammanhang (t.ex. när han är med i Buffalo Bills cirkus eller talar med gammelmor pilträd), Svarta Sara argumenterar inför Tesla att “vi indianer” inte bara “ylar med vargar” (med mera), men i samma ögonblick dyker Sitting Bull upp och gör något som Svarta Sara precis hävdat att de inte ägnar sig åt.

Det känns lite som att de försöker avsäga sig några rasistiska tendenser genom att påpeka att de finns där, men försöken faller platt. Att påpeka att det är löjligt att låtsas att “indianer” säger “ugh ugh” och tillber en helig livmoder och att ifrågasätta rasism är inte riktigt samma sak. Det är lite som att om man medger att man kanske är en liten aning rasistisk så är det okej att fortsätta vara det, då är det okej att klä upp sig i kläder som ser ut att kunna komma från Buttericks, att skoja om Sioux-kultur och att sjunga saker som “jag ska sälja ditt liv till en nöjespark”. Det är ju bara ett litet spex: regisserat, producerat och konsumerat av framför allt vita svenskar som säkerligen har ganska lite kunskap om hur det är att leva som ursprungsbefolkning i Amerika (och i andra delar av världen) idag. De få försök som görs att ifrågasätta föreställningen blir ganska betydelselösa när föreställningen i övrigt mest verkar gå ut på att förlöjliga “indiankultur” för att få publiken att skratta.

Publiken ägnar sig också åt ganska tvivelaktiga saker. Vid ett tillfälle talar Sitting Bull om någon, jag minns inte vem, och säger “han eller hon, eller hen”. Bara användningen av “hen” orsakar lite skratt redan där, men då är det någon i publiken som ropar “mera könsord!”. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det, förutom att det inte heter könsord, den uppmaningen förtjänade verkligen inte de skratt som följde, och TACK för att ni återigen driver med det jätteanvändbart pronomens existens. För vi vet ju alla det är lite roligt, det här med hen. Vid ett annat tillfälle uppmanar någon karaktären Markus – ängslig och stammande inför Custer – att stamma mer. Publiken skrattar högt. Jättekul. Och sen, till slut, är det någon som ropar, när Custer håller en revolver mot Markus huvud, “rysk roulette”. Som i de tidigare fallen gör skådisarna på scenen det som de uppmanats till, och publiken skrattar. För er som inte vet det är rysk roulette en vanlig tortyrmetod, där revolvertrumman med bara ett skott snurras för att slumpa i vilken position skottet hamnar i – så mottagaren av rysk roulette inte vet om nästa skott kommer vara dödligt eller inte.

Resurser för er som vill läsa mer:

Ergos artikel om spexet: http://www.ergo.nu/scen/20140403-wild-wild-spex

“This is not native” på tumblr, en sida med frågor, svar och massa bra resurser: http://this-is-not-native.tumblr.com/ och även “Reclaiming the Native tag”: http://reclaimingthenativetag.tumblr.com/

Information om begreppet “redface”: http://red-face.us/

Om användningen av headdress som non-native: http://apihtawikosisan.tumblr.com/post/17269241821/an-open-letter-to-non-natives-in-headdresses

The weight of being Native American: http://www.policymic.com/articles/8895/the-weight-of-being-native-american

Sexuellt våld mot Native American kvinnor: http://www.aljazeera.com/indepth/features/2013/03/201334111633172507.html

Understanding the American Indian Mascot Issue: http://www.racismagainstindians.org/UnderstandingMascots.htm

Och för er som bara tycker att jag låter tråkig och bitter, så rekommenderar jag att ni läser Sara Ahmeds “Feminist Killjoys”: http://sfonline.barnard.edu/polyphonic/print_ahmed.htm

Advertisements