Nördpoddhen, avsnitt 3: Spel

I det här avsnittet av Nördpoddhen pratar vi om spel! Vi snackar representation i själva spelen, bland de som spelar och inom spelproduktion, och Fanny får prova på att spela Dragon Age: Origins.

Länkar till det som nämns gällande (och lite annat roligt):

  • Statistik (och annat) om kvinnor och spel, som bland annat visar att 85 % av alla spelbara karaktärer är män.
  • Women in refrigerators/Fridging-fenomenet.
  • 12% (2013) av alla som jobbar inom spel är kvinnor, och majoriteten jobbar inom administrativa yrken.
  • Artiklarna om hashtagen #1reasonwhy på twitter finns här och här.
  • David Gaider om vikten av att flera kvinnor finns med i produktionen av spel och varför.
  • Eftersom Fanny inte kan låta bli om prata om Supernatural även när avsnittet handlar om ett helt annat medium: ett blogginlägg som sammanfattar vad som hände under San Diego Comic Con (SDCC) och varför folk är arga/SPN är en problematisk serie, och moderatorns svar till upprörda fans. (Ett klassiskt “vad tråkigt att ni blev upprörda, men ni har fel” svar, eller ett lysande exempel på hur man inte ska besvara fans.)

Och eftersom vi snackar om “fake geek girls” och sexistiska män en hel del i även det här avsnittet så kommer här ett citet från plaidandredlipstick på tumblr:

“The reason male comic book fans work themselves into a frenzied rage over “fake geek girls” is because they think they can’t get a girlfriend because of their love for comic books (a.k.a nerdiness). If they accept that geek girls genuinely love comic books, then they’re left with the cold harsh reality that it’s not their nerdiness that makes them unattractive to women, but the fact that they are misogynistic condescending dickbags who need to be avoided AT ALL COSTS.”

Advertisements

Nördpoddhen, avsnitt 2: Fanfiction

Nu finns avsnitt nr 2 av Nördpoddhen att avnjuta här! I det här avsnittet snackar vi om lite allt möjligt relaterat till fanfiction. Som vanligt nämner vi en hel del artiklar, undersökningar och annat intressant som kan vara värt att kolla in!

 

Länkar:

Ökänd Harry Potter Fanfiction av My Immortal. Finns även att läsa om på Know your meme under rubriken “The worst fanfiction ever“.

Destinationtoast fandom och fanfiction statistik, Centrumlumnias “AO3 Census” och “AO3 Ship Stats” och Femslash Revolution!

Why is there so little femslash? Om femslash, manligt begär och internaliserad sexism.

Fanfiction enligt Wikipedia, med lite information om historia, tropes och kinks.

Sketchen State Home for Manic Pixie Dream Girls.

Nördpoddhen, avsnitt 1: Fandoms och nördkultur

Nu ligger första avsnittet av vår podd uppe på soundcloud! Du kan lyssna på det här. På den här sidan finns också en ordlista så du lättare kan hänga med i allt vi pratar om.

I det här avsnittet pratar vi om fandoms och nördkultur, hur det är att vara tjej och nörd, och vad vi egentligen tycker om när skaparna av spel eller skådespelare och manusförfattare  av tv-serier interagerar med fans på sociala medier.

OBS! Podden innehåller spoilers för senaste säsongen av Game of Thrones. Serien diskuteras 9:50-15:00.

Noteringar angående ett par saker som nämns i podden:

  • Första numret av Iron Man och Avengers publicerades 1963.
  • Harry Potter och hemligheternas kammare publicerades 1998 på engelska och 2000 på svenska.

Intressanta länkar om ni vill veta mer om det vi pratar om:

För dig som vill läsa mer om fanfiction, som vi kommer att prata mer om i nästa avsnitt:

  • Fanfiction enligt wikipedia.
  • Centrumlumnias kartläggning av vilka som skriver och läser fanfiction.
  • Destinationtoasts statistik över ships inom fanfiction på hemsidan AO3.

Nördpoddhen

Hej allihop!

Igår spelade jag och Sara in första avsnittet av vår nya podcast Nördpoddhen. Temat för den här gången är fandoms och nördkultur och lite av en introduktion till hur podden kommer att se ut och låta i framtiden. Vi kommer att lägga upp första avsnittet på vårt konto på Soundcloud och här på bloggen så ni kan lyssna, men under tiden kan ni kolla in vår nya sida här med en ordlista över begrepp som vi kommer använda oss ganska flitigt av i de olika avsnittet!

Lyssna på ordlistan på Soundcloud: https://soundcloud.com/nordpoddhen/ordlista

/Fanny

Friskt vågat, inget vunnet.

Jag läser om årets teknat spex för första gången i Ergo och reagerar på flera saker i reportaget. Den slentrianmässiga användningen av begreppet “indian”, den till synes vita (och vitpasserande) ensemblen, och hela grejen att göra om Slaget vid Little Bighorn till en spexig komedi. Jag ser affischer på stan och på campus några dagar senare och reagerar både på titeln och illustrationen. “Lilla Storhornet – eller ‘ett tipiskt indiespex'”. Indianer, indianer. Till illustratörens cred ser Sitting Bulls headdress på affischen ut väldigt mycket som den headdress han har på bilden nedan, men i övrigt känns avbildningen av Sitting Bull som en nidbild av vilken “indian” som helst.

Ni kanske har märkt att jag skriver “indian”. “Indian” är en samlingsbenämning för de ursprungsbefolkningar som lever på de amerikanska kontinenterna och en svensk version av Columbus “indios” (indier). “Indianer” är ett nedsättande ord, men används ofta på svenska och verkar fortfarande uppfattas som “korrekt” när det snarare är som att kalla en same för lapp. En mer passande term är ursprungsbefolkningar (och även Native Americans, First Nation, aboriginal people, pueblos indigenas, pueblos originarios och povos indígenas). Förutom användningen av ordet “indian” i Ergos reportage, och anspelning på detta i underrubriken “ett tipiskt indiespex” återkommer “indian” både i föreställningens program och flera gånger under föreställningen.

Spexet inleds med att orkestern, med namnet Sanchos Ponchos spelar El Condor Pasa på scenen, uppklädda i någon förenklad version av ponchos, medan några av dem låtsas sälja CD skivor. Publiksuccé! Skämtet återkommer flera gånger under spexet – när någon skådis närmar sig orkestern börjar de spela på panflöjt igen och sträcker fram skivor. Skitkul, för vi har ju alla sett grupperna på stan, uppklädda i vad många säkert uppfattar som stereotypa “indiankläder”, spelades denna musik. För visst är det roligt hur vi kommodifierat och stereotypiserat och utnyttjat olika “indiankulturer” i så hög utsträckning att vi förväntar oss kunna få konsumera dessa kulturer hur vi vill och när vi vill, men så fort någon försöker tjäna en slant på sin egen exploatering så är det plötsligt löjeväckande och roligt.

Det säger också ganska mycket om synen på “indianer” som homogen grupp att Sanchos Ponchos (en anspelning på spanska Sancho Panchos namn i Don Quijote) med sin peruanska musik blir en del av en föreställning som handlar om en historisk händelse i USA. Som mitt sällskap påpekade behandlas dessutom “indianerna” i föreställningen nästan som sagofigurer, på samma sätt som pirater – som att “indianer” egentligen är något som inte finns längre, utan bara en del av sagor och på så sätt blir det okej att driva med dem. När de dessutom blir cirkusartister mot slutet förstärks bilden av “indianer” som komiska figurer som mest bara flummar runt och spexar.

“Indianerna” i spexet ser också ut som att de är tagna från valfri saga – kläderna ser ut att vara inspirerade av Disneys Pocahontas, många av dem bär pannband med några fjädrar (färgglada som påskfjädrar), Sitting Bull har nu, till skillnad från affischen, en headdress i alla regnbågens färger. Glatt dansar de runt på ett sätt som jag inte ens kan beskriva (samtidigt som de klappar med handen över munnen och gör ljud). Dessutom är karakteriseringarna av Sitting Bull och Röda Molnet problematiska. De framställs som lätt förvirrade, talar mycket om jorden, naturen och djuren på ett svävande sätt, förespråkar fred, ber till gammelmor pilträd – när Sitting Bull gör detta talar han, som de sedan kallar det, “indianska” – och skickar runt en känslopinne för att få tala ut om sina känslor. Den heliga jorden omtalas även som livmodern, det görs någon unken referens till shamaner, och karaktärerna uppfyller alla möjliga stereotypa och förlöjligande bilder av “indianer”.

Karaktären Svarta Sara, syster till Röda Molnet och dotter till Sitting Bull, få agera som en viss motvikt, och även Sitting Bull påpekar ibland att han “spelar indian” och “talar indianska” i vissa sammanhang (t.ex. när han är med i Buffalo Bills cirkus eller talar med gammelmor pilträd), Svarta Sara argumenterar inför Tesla att “vi indianer” inte bara “ylar med vargar” (med mera), men i samma ögonblick dyker Sitting Bull upp och gör något som Svarta Sara precis hävdat att de inte ägnar sig åt.

Det känns lite som att de försöker avsäga sig några rasistiska tendenser genom att påpeka att de finns där, men försöken faller platt. Att påpeka att det är löjligt att låtsas att “indianer” säger “ugh ugh” och tillber en helig livmoder och att ifrågasätta rasism är inte riktigt samma sak. Det är lite som att om man medger att man kanske är en liten aning rasistisk så är det okej att fortsätta vara det, då är det okej att klä upp sig i kläder som ser ut att kunna komma från Buttericks, att skoja om Sioux-kultur och att sjunga saker som “jag ska sälja ditt liv till en nöjespark”. Det är ju bara ett litet spex: regisserat, producerat och konsumerat av framför allt vita svenskar som säkerligen har ganska lite kunskap om hur det är att leva som ursprungsbefolkning i Amerika (och i andra delar av världen) idag. De få försök som görs att ifrågasätta föreställningen blir ganska betydelselösa när föreställningen i övrigt mest verkar gå ut på att förlöjliga “indiankultur” för att få publiken att skratta.

Publiken ägnar sig också åt ganska tvivelaktiga saker. Vid ett tillfälle talar Sitting Bull om någon, jag minns inte vem, och säger “han eller hon, eller hen”. Bara användningen av “hen” orsakar lite skratt redan där, men då är det någon i publiken som ropar “mera könsord!”. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det, förutom att det inte heter könsord, den uppmaningen förtjänade verkligen inte de skratt som följde, och TACK för att ni återigen driver med det jätteanvändbart pronomens existens. För vi vet ju alla det är lite roligt, det här med hen. Vid ett annat tillfälle uppmanar någon karaktären Markus – ängslig och stammande inför Custer – att stamma mer. Publiken skrattar högt. Jättekul. Och sen, till slut, är det någon som ropar, när Custer håller en revolver mot Markus huvud, “rysk roulette”. Som i de tidigare fallen gör skådisarna på scenen det som de uppmanats till, och publiken skrattar. För er som inte vet det är rysk roulette en vanlig tortyrmetod, där revolvertrumman med bara ett skott snurras för att slumpa i vilken position skottet hamnar i – så mottagaren av rysk roulette inte vet om nästa skott kommer vara dödligt eller inte.

Resurser för er som vill läsa mer:

Ergos artikel om spexet: http://www.ergo.nu/scen/20140403-wild-wild-spex

“This is not native” på tumblr, en sida med frågor, svar och massa bra resurser: http://this-is-not-native.tumblr.com/ och även “Reclaiming the Native tag”: http://reclaimingthenativetag.tumblr.com/

Information om begreppet “redface”: http://red-face.us/

Om användningen av headdress som non-native: http://apihtawikosisan.tumblr.com/post/17269241821/an-open-letter-to-non-natives-in-headdresses

The weight of being Native American: http://www.policymic.com/articles/8895/the-weight-of-being-native-american

Sexuellt våld mot Native American kvinnor: http://www.aljazeera.com/indepth/features/2013/03/201334111633172507.html

Understanding the American Indian Mascot Issue: http://www.racismagainstindians.org/UnderstandingMascots.htm

Och för er som bara tycker att jag låter tråkig och bitter, så rekommenderar jag att ni läser Sara Ahmeds “Feminist Killjoys”: http://sfonline.barnard.edu/polyphonic/print_ahmed.htm

Mångfald i the Lizzie Bennet Diaries

Förra veckan skrev jag om representationen av kvinnlig sexualitet och slut-shaming i Lizzie Bennet Diaries och tänkte därför fortsätta lite på LBD spåret när serien fortfarande håller på. Vad det gäller etnisk mångfald så har skaparna av LBD lyckats ganska bra, åtminstone på ytan. Charlotte och Maria Lucas har blivit systrarna Lu, medan familjen Bingley blivit familjen Lee med syskonen Bing och Caroline. Darcys kusin i boken – Fitzwilliam Darcy – har blivit hans afroamerikanska kompis, Fitz Williams.

Tyvärr anser jag att Bing Lee har blivit lite sådär lagom white-washed. Han kan fortfarande passera som asiatisk, men hans runda, ljusblå ögon gör att han ändå kan ses som åtråvärd enligt ett västerländskt vithets- och skönhetsideal. Hans blandade utseende skulle inte behöva vara ett problem, om det inte var för en liten sak: samtliga manliga karaktärer som utgör ett romantiskt intresse – Bing Lee, William Darcy and George Wickham – är blåögda och (relativt) vita. Det gör att de tre paren i fokus – Bing och Jane, Darcy och Lizzie, Wickham och Lydia – alla är vita, heterosexuella par. Bing är dessutom sällan fysiskt närvarande i videobloggen och blir därför närmaste en bikaraktär, så det är framför allt de vita karaktärerna som syns.

Fitz är, som tidigare nämnt, den enda afroamerikanska karaktären i serien. Den etniska fördelningen bland karaktärerna är ändå ganska bra, med tanke på hur få karaktärer som faktiskt är med. Dock får karaktären Fitz representera två minoriteter på en gång – han är även homosexuell. Förutom Fitz, vars pojkvän nämns i förbifarten i ett blick-or-you’ll-miss-it ögonblick (vilket för övrigt är ett väldigt bra sätt att göra det på, enligt mig – Fitz sexuella läggning normaliseras helt och hållet av samtliga karaktärer), så finns det ingen sexuell mångfald i the Lizzie Bennet Diaries.

I diskussioner på tumblr när serien precis hade börjat var det många som önskade sig att Caroline i den här versionen skulle vara intresserad av Lizzie istället för Darcy (som i Lost in Austen), men det har visat sig inte vara fallet. Andra har konstaterat att flera av karaktärerna möjligtvis kan vara bisexuella, men tjejerna pratar enbart om killar och argumentet “bara för att de inte säger det betyder det inte att det inte finns där” håller inte riktigt. Ja, någon av de kvinnliga karaktärerna skulle kunna vara bisexuella, men de pratar bara om killarna. På sistone har det också uppstått en diskussion om en framtida relation mellan Gigi och Lydia, men det är inte heller något som det finns några som helst tecken på att det skulle finnas.

Just för att LBD ska vara en så (enligt dem själva) modern, cutting-edge version av Stolthet och Fördom är det tråkigt att de misslyckas så med representationer av sexualiteter i serien. Förutom bristen på andra sexuella läggningar är, som jag skrivit om tidigare, deras framställning av kvinnlig sexualitet också väldigt tveksam.

Slut-shaming och kvinnlig sexualitet i the Lizzie Bennet Diaries

The Lizzie Bennet Diaries är en modern adaption av Jane Austens “Stolthet och Fördom” och utspelar sig i dagens USA i vlog-format. Serien kommer att bli totalt 100 avsnitt och det sista avsnittet kommer ut 28 mars.

—————————————-

Lizzie inleder serien med att beskriva hennes familj i de första avsnitten. Presentationen av sina systrar motiverar hon med att nästa gång hon klagar över att “Lydia is being a stupid whorey slut again” så ska tittarna veta vem Lydia är. Redan i andra avsnittet avslöjar alltså Lizzie dels hur hon kan tala om sin syster, och dels att det inte är första eller sista gången hon kommer att referera till sin syster som slampa. Hon säger det i en skämtsam ton, men då hennes berättelser om Lydia ständigt återkommer till ett skambeläggande av Lydias sexuella beteende, gör det att Lizzie egen kvinnosyn blir ganska unken.

I exempelvis avsnitt 14 påpekar Lizzie i en dömande ton när Lydia kallar en kille hon träffat kvällen innan för fel namn.

Lydia: “Ben and I were just having a little fun, is that so wrong?”

Lizzie: “If by Ben, you mean David.”

Lizzie har redan innan gjort det klart att hon inte gillade hur Lydia uppförde sig i baren de besökte, och betonar detta extra genom att dessutom uppmärksamma Lydias promiskuösa beteende som något negativt.

Ett ytterligare problem med att uttrycka sig så pass nedvärderande om Lydias sexualitet är att Lydia är den enda karaktären i hela serien, utom möjligtvis Gigi, som har en sexualitet. När Lizzie retar Jane för att hon sovit över hos Bing så anstränger sig både Lizzie och Jane för att intyga att de faktiskt bara pratade – “… the important thing to know is not what was left at Bing Lee’s last night, but whom. My name is Lizzie Bennet, and Jane didn’t come home last night. I know what you’re thinking: ‘looks like someone might have gotten binged last night’ Seriously? No. No, no, no. All of you, get your dirty minds out of the gutter. This is Jane Bennet we’re talking about here.”. Inte heller i Lizzies “casual” förhållande med George Wickham finns det några antydningar på att de någonsin har sex. Att de inte vill prata om sina sexliv skulle kunna motiveras med att serien är i ett videobloggsformat, men eftersom Lizzie inte har några problem med att hänga ut sin lillasyster så håller det inte.

Även detta har diskuterats på tumblr och vissa har sagt att de har som “head-canon” att se eller si har hänt, men i och med att detta inte uttalas under seriens gång så går det inte att anta. Det tolkningsutrymme som lämnas åt tittarna gör att framställningen av tjejernas sexualitet blir problematisk. Vissa antar att de har sex, medan andra inte reflekterar över det eftersom det redan är så pass vanligt att tjejers sexualitet osynliggörs.

När den moderna versionen av Lydia och Wickhams elopement till slut äger rum -så rör det sig om ett “sextape” som Wickham spelat in utan Lydias vetskap. Samtidigt som man genom Lydias egna videoblogg har fått följa hur hon kommit in i sitt destruktiva förhållande med Wickham och sett hur han manipulerar henne, så gör Lizzies tidigare slut-shaming av Lydia att man till en början inte vet om hon gått med på att skapa bandet eller inte – samtidigt framställs det som the end of the world att bandet ens finns. Och om Lydia, som Lizzie antar, varit med på det, så är fördömandet av bandet, inför Lydia, oavsett hur framtidsförödande det potentiellt sett skulle kunna vara, också sjukt ofräscht (fy skäms på dig för att du och din pojkvän inte skäms för att ni har sex med varandra!). Lydias existerande sexualitet blir alltså något som bestraffar sig. I ett samtal mellan Lizzie och Lydia säger Lydia att hon “let him do that”, vilket ytterligare poängterar att Lydia faktiskt inte var med på det från början, att hon är ett Offer med stort O istället för att ge henne åtminstone lite agency i valet att spela in dem från första början. De försöker göra situationen med att Lizzie säger: “You don’t deserve awful things because you trusted someone who was there for you when no one else was around. […] This is on you.”, samtidigt som narrativt om och om igen har påpekat att det faktiskt bara är Lydia som har en sexualitet och så slutar det så här.

De enda gångerna som sex annars nämns i serien är när tjejernas föräldrar åker bort över helgen – Jane säger till Lizzie att föräldrarna åkt till “that hotel” och Lizzie gör en min i avsmak och byter samtalsämne – och när det talas om Darcys lillasyster Gigis relation till George Wickham. Inte heller här talas det explicit om sex, men det blir mer uppenbart då de bott ihop och Darcy “walked in on them”. Även i dessa fall är sexet något skamfyllt, när det gäller Lizzies föräldrar är det något som man inte vill tänka på – usch, föräldrar som har sex – och i Gigis fall så är det både med en man som visar sig vara “dålig” och något som hon döljer från sin bror, som hon vet att han kommer att fördöma (och som gör det ännu mer spännande).

Skaparna bakom serien har kommenterat på Lizzies uttalande om Lydia som en stupid whorey slut och sagt att de ångrar sig och att de försökt reglera situationen i senare avsnitt, men Lydias sexualitet fortsätter att vara en del av hennes “downfall” och de andra karaktärernas sexualiteter är antingen inexisterande eller väldigt reglerade.

Dessutom är det, precis som i boken, Darcy som sveper in med sina pengar och fixar hela situationen, så Lydia inte heller få ha en aktiv roll i sin upprättelse. Gigi är till viss del involverad i processen, men behandlas som ett oförståndigt barn av Fitz och Darcy och som mest råkar hjälpa till en av slump – och att hon faktiskt lyckats göra något bra är det så klart Darcy som kommer på, inte Gigi själv. När allt detta hänt så omtalas inte heller den emotionella misshandel och manipulation som Wickham utsatt Lydia för – det är bara videon som är det viktiga. (Och att dölja det från Mrs Bennet, så att ännu en kvinna i serien förblir ett förvirrat våp.)

Idag kommer avsnitt 97 ut och de verkar sen ett par avsnitt tillbaka ha släppt hela Lydia/Wickham historien, förutom en kommentar från Jane om att “she’s still healing” och har istället ägnat de senaste avsnitten (och antagligen de kommande också) åt de mer “sunda” kärleksrelationerna. Detta tycker jag också är problematiskt – Lydias storyline slutar när Darcy har köpt företaget som skulle sprida videon, Jane och Charlotte dyker upp med jämna mellanrum mest för att diskutera Bing och Darcy – då historien ska handla om tjejerna och deras vänskap (enligt skaparna), men samtidigt så behövs bara tjejerna när de eller Lizzie behöver prata om en kille. Nu är det bara 4 avsnitt kvar och jag känner inte riktigt att jag kommer bli nöjd med slutet, oavsett vad som händer de kommande veckorna – serien har varit genomgående problematisk men det är framför allt sedan avsnitt 82 (när Lizzie får veta om hemsidan och Wickham/Lydia) som allt går åt helvete.

Sen är så klart kvinnorna i fokus vita och heterosexuella – inte uttalat, men få saker stör mig så mycket i serier som sexuell (in)visibility – men det återkommer jag till i ett annat inlägg om mångfald i serien.

(Ibland glömmer jag bort hur folk kan vara utanför min sexpositiva genusbubbla, men det känns ju som att det borde vara givet att man inte kallar sin syster för en horig slampa – eller?)

/Fanny