Mångfald i the Lizzie Bennet Diaries

Förra veckan skrev jag om representationen av kvinnlig sexualitet och slut-shaming i Lizzie Bennet Diaries och tänkte därför fortsätta lite på LBD spåret när serien fortfarande håller på. Vad det gäller etnisk mångfald så har skaparna av LBD lyckats ganska bra, åtminstone på ytan. Charlotte och Maria Lucas har blivit systrarna Lu, medan familjen Bingley blivit familjen Lee med syskonen Bing och Caroline. Darcys kusin i boken – Fitzwilliam Darcy – har blivit hans afroamerikanska kompis, Fitz Williams.

Tyvärr anser jag att Bing Lee har blivit lite sådär lagom white-washed. Han kan fortfarande passera som asiatisk, men hans runda, ljusblå ögon gör att han ändå kan ses som åtråvärd enligt ett västerländskt vithets- och skönhetsideal. Hans blandade utseende skulle inte behöva vara ett problem, om det inte var för en liten sak: samtliga manliga karaktärer som utgör ett romantiskt intresse – Bing Lee, William Darcy and George Wickham – är blåögda och (relativt) vita. Det gör att de tre paren i fokus – Bing och Jane, Darcy och Lizzie, Wickham och Lydia – alla är vita, heterosexuella par. Bing är dessutom sällan fysiskt närvarande i videobloggen och blir därför närmaste en bikaraktär, så det är framför allt de vita karaktärerna som syns.

Fitz är, som tidigare nämnt, den enda afroamerikanska karaktären i serien. Den etniska fördelningen bland karaktärerna är ändå ganska bra, med tanke på hur få karaktärer som faktiskt är med. Dock får karaktären Fitz representera två minoriteter på en gång – han är även homosexuell. Förutom Fitz, vars pojkvän nämns i förbifarten i ett blick-or-you’ll-miss-it ögonblick (vilket för övrigt är ett väldigt bra sätt att göra det på, enligt mig – Fitz sexuella läggning normaliseras helt och hållet av samtliga karaktärer), så finns det ingen sexuell mångfald i the Lizzie Bennet Diaries.

I diskussioner på tumblr när serien precis hade börjat var det många som önskade sig att Caroline i den här versionen skulle vara intresserad av Lizzie istället för Darcy (som i Lost in Austen), men det har visat sig inte vara fallet. Andra har konstaterat att flera av karaktärerna möjligtvis kan vara bisexuella, men tjejerna pratar enbart om killar och argumentet “bara för att de inte säger det betyder det inte att det inte finns där” håller inte riktigt. Ja, någon av de kvinnliga karaktärerna skulle kunna vara bisexuella, men de pratar bara om killarna. På sistone har det också uppstått en diskussion om en framtida relation mellan Gigi och Lydia, men det är inte heller något som det finns några som helst tecken på att det skulle finnas.

Just för att LBD ska vara en så (enligt dem själva) modern, cutting-edge version av Stolthet och Fördom är det tråkigt att de misslyckas så med representationer av sexualiteter i serien. Förutom bristen på andra sexuella läggningar är, som jag skrivit om tidigare, deras framställning av kvinnlig sexualitet också väldigt tveksam.

Advertisements

Vithetsnormen i spel

I egenskap av van tv- och datorspel spelare har jag lite tankar kring hur spel ofta är utformade och skapta. Jag är ett stort Dragon Age-fan. Älskar Dragon Age: Origins och jag är helt beroende av Dragon Age 2, vilket ofta får kritik för att vara ett sämre spel än föregångaren, jag föredrar dock interaktionerna mellan alla companions och huvudkaraktären Hawke framför den tysta huvudkaraktären i föregångaren. Jag har även spelat en del Assassins Creed (dock mest av nummer två) och Skyrim. Jag har spelat en del annat också men inte i samma utsträckning som dessa tre spelserier.

Skapandet av en karaktär i Dragon Age 2

Jag har läst och tittat igenom mycket fan-baserade önskningar gällande Dragon Age 3, både på twitter, Biowares forum och på youtube där fansen har sagt vad det är de faktiskt vill se i det kommande spelet som släpps detta år. Det är helt fantastiskt att se och läsa så mycket idéer och jag blir lite hänförd av hur stor fantasi alla har. Med det sagt, det finns något jag har stött på som jag tycker saknas och detta är relativt generellt för många spel i min åsikt: det är ingen som önskar att karaktärerna kan göras mörkare. Med detta menar jag hudfärg. Dragon Age 2, som exempel, har lyckats bra med att representera andra sexualiteter i spelen och lämnat det upp till spelare att bestämma hur deras karaktär ska bete sig och vem hen ska ligga med. Däremot ur ett intersektionellt perspektiv så tycker jag att det fattas lite. Ser en även till klass så finns det olika klasser för dvärgar, människor och alver i spelen, vilket också är riktigt intressant. Det jag vill ha sagt är att min erfarenhet av spel är att det många gånger är riktigt bra och lättrelaterat men även att det är ganska vitt. Det finns en vithetsnorm som jag inte riktigt gillar. När jag skapar en karaktär i ett spel så går det bara att göra hens hy lika mörk som någon som kommer i från medelhavet. Visst det är ett inkluderande i sig, men var finns de mörka personerna? Jag menar jag tror knappast att det bara är vita som spelar tv-spel. Jag tror att det är ett synliggörande av mörkhyade som saknas och att detta inte är något som spelskapare ofta tänker på. I Skyrim finns det dock som alternativ att göra karaktären mörkhyad, vilket är riktigt bra men det är också ett av de få spelen jag stött på som faktiskt har det också. Dessa spel tar sin plats i fantasivärldar och hur svårt är det att då också inkludera mörkhyade?

Skapande av en karaktär i Dragon Age: Origins

I Dragon Age: Origins kan protaginisten ha en mörk hudton detta har dock tagit bort i uppföljaren. Hur kommer det sig? Kan det grunda sig i att Dragon Age 2 var ett spel som tvingades fram och var som många säger i forum ”rushed”? Antagligen, men detta är inte en ursäkt. I min åsikt finns det ingen ursäkt för att inte jämt och ständigt tänka intersektionellt. Får en bara in rutinen med intersektionellt arbeta skulle det inte till slut vara något som ”glöms bort”. Denna vithetsnorm som finns inom spelbranschen är bara ett exempel på hur det faktiskt ser ut i underhållnings industrin. De representationer som finns av mörkhyade i filmer och serier är ofta stereotyper. Författaren bell hooks har skrivit om representation i många år och främst representation av svarta.

”Opening a magazine or book, turning on the television set, watching a film, or looking at photographs in public spaces we are mot likely to see images of black people that reinscribe white supremacy. Those images may be constructed by white people who have not divested of racism, or by people of color/black people who may see the world through the lens of white supremacy – internalized racism.” – bell hooks i Black Looks (1992)

Karaktär i Skyrim

I bilden ovan kan vi se det som bell hooks beskriver, vi ser stereotyper av representationer av färgade. Denna bild är ett bra exempel på hur denna marginaliserade grupp synliggörs inom spel, de reduceras ofta till bestar och typiska fördomar. Det finns en fördom, ofta, inom media där färgade reduceras till ”natur” och att detta implicerar ett mer frikopplat synsätt till sexualitet, regler samt en underlägsen intelligens.

Poängen är att det finns en avsaknad av färgade i spelvärlden, men detta går att koppla tillbaka till att färgade ofta inte sitter på maktpositioner i företag som Bioware eller EA Games. Det är ofta vita män som innehar dessa positioner vilket leder till en begränsad representation. EA Games har vunnit pris för att det är den mest HBT-vänliga arbetsplatsen i världen, vilket är helt underbart, men det betyder inte att vithetsnormen försvinner. Det handlar ett intersektionellt perspektiv på flera nivåer, företag som EA är på rätt väg men det behöver också ske ett arbete med andra kategorier parallellt. Jag avslutar med ett till citat från bell hooks.

”The issue of race and representation is not just a question of critiquing the status quo. It is also about transforming the image, creating alternatives, asking ourselves questions about what types of images subvert, pose critical alternatives, and transform out worldviews and move us away from dualistic thinking about good and bad.” – bell hooks i Black Looks (1992)